Vladas Braziūnas

i mitt andra liv som häst arbetade jag som en häst, under en begravning tidig medeltid blev jag utmattad av de preussiska tävlingarna, ännu levande knuffades jag ner i en grop, på knä med frambenen pressade mot mitt bröstben, krasch gick den första och den andra halskotan, ögonen riktades mot solnedgången, där normander fanns bortom haven, bakdelen i vädret i mitt andra liv som häst svettades jag i en tysk gruva i Böhmen i becksvart mörker och blev blind en natt under nymånen togs jag till stallet, på nätterna sedan, medan månen svällde till full släpptes jag ut på grönbete, skygglapparna blev långsamt allt bredare, jag vande mig vid mitt andra liv som häst och när jag fört Mickevičius från Naugardukas till Wilno vandrade jag omkring på stadens gator på träskor att dö – alla ska till det älskade landet, till Vilnius nu spökar jag i Belmont det händer att också Sereikiškės och släpar dit en polisman klädd i den avlägsna skogens färg i mitt andra liv som fågel arbetade jag som näktergal i sen stad med berg och dalar vid Donau, omgiven av skogar, lundar, i mitt andra liv som fågel väckte jag slåtterkarlar på fält i Litauen under hela den knappt mörka natten från maj till juni var jag galen, hela natten i Bratislava tävlade jag med kvällens och sedan med morgonens fåglar och överröstade dem alla, hursomhelst kom morgonens rabiata gök på den nakna poeten med euromynt i fickan, fickan som fanns i det andra rummet kvar är kärleken, döden och rekryterna ja, du ska själv som göken gala i mitt andra liv som poet la jag märke till att alla franska flickor, när vi reser, antingen ligger eller flyger – söv med mig, alldeles intill så att vi inte behöver tala med ord eller händer, heta fingerblommor eller läppars yttersta spetsar, drömmer jag i ett slutet rum