Vladas Braziūnas

vi hyste inget hopp om att nå varken strand eller ö vi var fastsurrade vid master av illusion och hopplöshet alla – två och två, alla måste vi fortplanta oss föröka oss som vi blivit beordrade och välsignade att göra, ändlöst måttlöst och därför ostört, utan kärlek, ty utan kärlekens triangel, utan den tredje, utan strid på liv och död, utan kärleksdanser fanns det inget överflöd, därför kom kulturen med den så kallade sedeslösheten senare släppte de iväg en korp, den hittade en strand de gravida steg av, och så födde de, och så födde de …

halva himlen är täckt av snömoln, den andra rinner, droppar med regnbågar vatten återvänder till brunnar efter torkan på fälten råmar snötäckta kor och den längsta raden krockar vid synranden med den blå skogen och bryst av din blomstrande hud, den gröna lindens vita trä flammar upp under de sprittande fingrarna, vid gränsen bråkar sparvar med humleblommors själar vinden dansar utanför dörren, sliter i mossor, grabbar tag i det blöta virket och jag vet inte, om jag ska gråta eller skratta, för jag förstår mig inte på brådmogen snö inte heller varföt den smälter så förrädiskt när jag håller fast den oföränderliga tiden så att jag inte ska falla i gråt över det jag har intagit med mjölken, det jag tror på, kronbladet från ditt för-länge-sen brev går fram och tillbaka, otydligt, oberoende av vad som var givet, hur det kommit till där, när spisen bara väser och slocknar och fjolårets tranor och gäss jagar flockvis mot regnbågarna, de har ingen tanke på att flyga iväg, på Aisetas knakar en tunn ishinna, nu återståt bara en halv dag som denna eller ett halvt liv

till fotografen Algimantas Aleksandravičius den sista begynnelsen: en spökbild – rinnande vatten förskrämd stämning, hårt reglade haspar, handflata i kupad hand, krampaktig näve, en kvinna knuffar till, kom ut och se, ljusets skiftningar försöker konverseta de mediterande, tycks det som, alla hamnar framför objektivet, gömmer sig bakom masker, glider mot oskärpans zom, fotografen väntar på regn, kanske ska det tvätta rent, de rentvättade driver med strömmarna nakna, otröstliga, oöversättliga till ett för oss begripligt språk, av vikt är bara ljuset som kommer från det sista mörkret, bara ögat bara halva ögat belyser halva blicken och sjunker ner i ett spädbarns kropp, rynkor, skrynklade moln fyllda av regn, ännu inte tömda, relationen är subjektiv orsaksmässiga band, dock osynliga, det okalära trycket stiger vattnet stiger, ebben exploderar och bär bort oss

i mitt andra liv som häst arbetade jag som en häst, under en begravning tidig medeltid blev jag utmattad av de preussiska tävlingarna, ännu levande knuffades jag ner i en grop, på knä med frambenen pressade mot mitt bröstben, krasch gick den första och den andra halskotan, ögonen riktades mot solnedgången, där normander fanns bortom haven, bakdelen i vädret i mitt andra liv som häst svettades jag i en tysk gruva i Böhmen i becksvart mörker och blev blind en natt under nymånen togs jag till stallet, på nätterna sedan, medan månen svällde till full släpptes jag ut på grönbete, skygglapparna blev långsamt allt bredare, jag vande mig vid mitt andra liv som häst och när jag fört Mickevičius från Naugardukas till Wilno vandrade jag omkring på stadens gator på träskor att dö – alla ska till det älskade landet, till Vilnius nu spökar jag i Belmont det händer att också Sereikiškės och släpar dit en polisman klädd i den avlägsna skogens färg i mitt andra liv som fågel arbetade jag som näktergal i sen stad med berg och dalar vid Donau, omgiven av skogar, lundar, i mitt andra liv som fågel väckte jag slåtterkarlar på fält i Litauen under hela den knappt mörka natten från maj till juni var jag galen, hela natten i Bratislava tävlade jag med kvällens och sedan med morgonens fåglar och överröstade dem alla, hursomhelst kom morgonens rabiata gök på den nakna poeten med euromynt i fickan, fickan som fanns i det andra rummet kvar är kärleken, döden och rekryterna ja, du ska själv som göken gala i mitt andra liv som poet la jag märke till att alla franska flickor, när vi reser, antingen ligger eller flyger – söv med mig, alldeles intill så att vi inte behöver tala med ord eller händer, heta fingerblommor eller läppars yttersta spetsar, drömmer jag i ett slutet rum

ur förfädernas knotiga lera läppjade vi på mustig öl höjde vårt krus med hånderna höjde rösten ända till taket vi sjöng inte med våra läppar det var inte dina höfter som vajade en blå lupin blommade i det avlägsna skogsbrynet vindens dag klarnade på munkarnas sjö ingenstans gick vi ingenting behövde vi genom tårarna

snöfall på natten i Vilnius låt oss be om ursäkt för sommarens brister, för det ljusa leendet, för fingerblommorna som inte vidrörde läpparna, som släckte dagen i huvudgärden dina ögonfransar, ådror tinningens å börjar minnas det som inte varit på stegen använd av ingen syns en tunn linje av snö

en ljus natt, varm och len som insidan av dina lår denna morgon ska du sova, vakna sent på dagen, uthärda natten sömnig, till hälften med mig, utanför fönstren ska det yra som det brukar, stötvis, utanför fönstren rör nattfrostens kalla händer äppelträdens vita hud, trädgården sträcker sig halv – tom genom den breda synliga ytan, döda mödrar hänger ut vittvättade linnelakan, tunga och långsamma, deras klänningar är blommiga, sällan drömda, och se frasar du lena, min lena, du skänker mig till mig, svag och ren

en tystnadens varelse nosar på dig vild och okänd otämjbar orubblig, men är inte en klippa den råmar, men är inte en tjur den är god, men är inte en far hösten i ditt hjärta

jag knöt fast det vid teaterns dörr och hängde på en lapp jag skänker bort ödet skamlöst, ömsint, klokt nytvättat och vaccinerat under hela föreställningen gnydde det lät inte någon närma sig grinade och visade huggtänderna på tredje dagen steg jag till min sorglösa himmel där sitter det vid min högra sida och slickar och klöser min hals