halva himlen är täckt av snömoln, den andra rinner, droppar med regnbågar
vatten återvänder till brunnar efter torkan
på fälten råmar snötäckta kor
och den längsta raden krockar vid synranden med den blå skogen och bryst av
din blomstrande hud, den gröna lindens vita trä flammar upp under
de sprittande fingrarna, vid gränsen
bråkar sparvar med humleblommors själar
vinden dansar utanför dörren, sliter i mossor, grabbar tag i det blöta virket
och jag vet inte, om jag ska gråta eller skratta, för jag förstår
mig inte på brådmogen snö
inte heller varföt den smälter så förrädiskt
när jag håller fast den oföränderliga tiden så att jag inte ska falla i gråt
över det jag har intagit med mjölken, det jag tror på, kronbladet från ditt för-länge-sen brev
går fram och tillbaka, otydligt, oberoende av vad som var givet, hur det kommit
till där, när spisen bara väser
och slocknar och fjolårets tranor och gäss
jagar flockvis mot regnbågarna, de har ingen tanke på att flyga iväg, på Aisetas
knakar en tunn ishinna, nu återståt bara en halv dag som denna eller ett halvt liv
Fabijoniškės, 2003.I.6–9; vert. 2005
Litauen diktar: möte i gryningen: 26 samdita poeter / Översätting Liana Ruokytė & Juris Kronbergs. – Stockholm: Bokförlaget Tranan, 2005. – P. 519–520.