Vladas Braziūnas

jag knöt fast det vid teaterns dörr och hängde på en lapp jag skänker bort ödet skamlöst, ömsint, klokt nytvättat och vaccinerat under hela föreställningen gnydde det lät inte någon närma sig grinade och visade huggtänderna på tredje dagen steg jag till min sorglösa himmel där sitter det vid min högra sida och slickar och klöser min hals

jag hörde bara låga och höga toner bara ett svävande hjärta, en väsande nerv jag var instängd i en inbillad bur den ska lindas i silke sändas innan morgon till den tigande dörren, de stumma gångjärnen kökskniven ska skära upp den varm och svävande ska den tvättas med tärar hackas och hängas på ruttnande linor den ska darra av vind och stelna av kyla förångas och strös ut som månbelysta kristaller på den grå cementen där mössen irrar runt runt alltjämt runt i de igenkalkade hålorna där duvor pickar förgiftade smulor och dör ett endaste steg från den tigande dörren